onsdag 6 april 2011

Så är det

Ibland blir jag faktiskt lite irriterad på vissa mamma-bloggar när dom menar att allt är så prima skick fastän det inte alltid är så. Visst, vissa har jätte snälla barn och andra inte.

När Alex föddes, och började med sitt skrik-kalas några dagar efter födseln, så tänkte jag att det kanske ska va sådär? Ibland tog barnmorskorna hand om honom några timmar på natten, så jag skulle få sovd. När vi kom hem, och vi skulle klara oss utan BM och skrik-kalaset blev allt värre och man konstaterade att killen har kolik, och det var som värst på nätterna och ingenting hjälpte, man hade själv int sovd nånting och var så slut som man bara kunde vara, då tänkte jag vad tusan vi hade varit och gjort och om det faktiskt ska vara såhär? Jag grät, Alex grät, sådär var det. När han sov, försökte jag sova, han skrek så förbaskat mycket på nätterna så grannen som bodde vägg i vägg med oss for till Thailand i 3 veckor. (knappast var det nu för A's skrik men ändå) Robin och jag turades om, jag minns en natt då han hade skrikit jätte läng, så somna han äntligen, då sa jag åt Robin att jag gissar att han vaknar om 10 minuter, Robin gissade på 5, vi lag oss ner brevid honom och bäddade in oss och slöt ögonen, i samma sekund började skrik-kalaset igen, och när vi nu tänker på det, så börjar både jag och Robin gap-flabb. Man var ju så otrolit trött och slut, och vi får vara nöjda över att vi orka, och klara de allra jobbigast, för lätt var det inte. Jag började själv känna av en depression, jag funkade knappt som människa heller. Man kände sig hjälplös och som världens sämsta människa på jorden. För det var int Alex fel att han hade sjukt i magen, han kunde absolut ingenting åt det.

När vi hamnade in på sjukhus när han var riktit förkyld om ni minns? (ni som följt med i den andra bloggen) så kom en manlig barnläkare in och talade med mig, han sade att dom andra sköterskorna hade märkt att jag int äter nå, jag bröt ihop och min värld föll samman. Då visste jag att det var nått, att det är bara att erkänna för sig själv. Jag slutade att äta till en viss grad ja, jag kände mig så utbränd och trött och deprimerand, för jag trodde inte att det skulle ha varit så kämpigt att ha barn som det faktiskt var första tiden. (under sjukhus vistelsen skrek han till 6 på mornarna, (00-06) sov sedan 2-3 timmar) Han tyckte att jag skulle gå och tala med en, så han ringde kvinnan men hon hade fullt upp då just, så dom fixade så jag skulle ha fått gå och tala med en man på mentalen, men jag tackade nej. Läkaren sa åt mig, att jag ska gå och äta i hallen, att en sköterska kommer och vara med Alex så länge, jag for ut i hallen och åt, personalen kollade till mig hela tiden, och jag fick inte ens föra bort brickan. Jag var ju där för Alex, inte så att dom skulle kolla efter mig! Dom var oroliga att min ätstörning hade kommit tillbaks, sen sa han att jag ska fara hem och sova över natten, komma dit på morgonen en 9 tiden så jag får vila upp mig, jag fick ett piller hem så att jag skulle få sova.

Jag hade ingen ro i kroppen, jag kunde inte sova fastän jag fick pillret, jag somnade sent och fick ändå bara sovd några timmar, det gjorde ont i mig att vara ifrån honom. Jag kom dit mellan 7 och halv 8 på morgonen, samma morgon samma sak.

Sen när hans kolik for bort, så blev han världens snällaste. Jag njuter så av honom, och jag skulle aldrig byta bort det jag har idag, jag är så glad att vi har honom. Så missförstå mig inte när jag skrev "då tänkte jag vad tusan vi hade varit och gjort och om det faktiskt ska vara såhär?" Han var planerad, det var inte hans fel att han hade kolik, och vi hade en jätte kämpig start, men man glömmer snabbt och tur är nu det.

Det jag egentligen ville komma fram till var att det är okej att skriv/säg hur kämpigt det kan vara, det är mindre okej att skriva en stor fet lögn för att det ska se bra ut utifrån. Jag tror di flesta som tänker skaffa barn kanske int alltid tänker på att det kan vara jätte kämpigt till först.

Alex sover fortfarande inte hela nätter, han kräver att få mat ännu 2-3 gånger på natten. Inatt vaknade han varannan timme och skrek, och jag vet inte alls vad det var med honom, han har varit gnällig och arg hela morgonen också.

Jag skulle ha blivit tokig att bara vara på insidan idag då han har en skrik-dag, så jag lag honom i vagnen och for på en skön promenad. Man blir så mycket piggare efter en uppfriskande promenad.

Han är jätte social av sig, skrattar åt det mesta och är allmänt nöjd för det mesta, men visst har han också sämre dagar som idag t.ex. Men det är bara att gilla läget, för han har mera bättre dagar än sämre.

Jag sade också åt Robin när det var som jobbigast, att jag vill int ha nå flera barn, jag var bombsäker på det, men som skrivet, man glömmer så snabbt och visst ska vi ha flera barn. Men jag vill endå int ha dom så täta, nästa kan jag tänka mig att skaffa om kanske 3 år.

Idag mår jag mycket bättre, jag är så nöjd över att få vara hemma med Alex på dagarna och se hur han utvecklas, han är världens härligaste, och jag skulle göra vadsomhelst för honom, så mycket älskar jag mitt barn, men jag tänkte skriva ut och erkänna hur jobbigt det var till först, då det kändes som att man inte orkade mera med någonting.








Några dagar/nån vecka, innan Alex föddes.




Jag är världens nöjdaste med hur mitt liv är idag, bättre skulle jag inte kunna ha det.
& ni föräldrar, var stolt över er själva, vi gör ett sånt otroligt bra och viktigt arbete!

5 kommentarer:

  1. Jag tycker de e skönt när mammor vågar erkänna och säga när det är jobbigare. Fler av mina vänner med barn pratar ALDRIG om något jobbigt, och även fast man frågar hur det har varit när man ser hur trötta de är så e svaret att ALLT E BARA FANTASTISKT! Som kompis bryr man ju sig int fast nån är trött, eller om ungen har varit gnällig, man bryr ju sig om sin vän - mamman. BRA SKRIVET L!

    SvaraRadera
  2. Tack Kiika :)

    Anna, ja oftast så är det så, tyvärr. Det är tydligen mera vanligt att hålla sånt för sig själv och int skriv ut det, folk kan tycka att man är sämre som mamma för det, fast det är man int.

    Viktigt är det att när det blir sådär jobbigt, att man ska berätt om det, ingenting blir bättre av att man håller det för sig själv.

    Tack!

    SvaraRadera
  3. Men måste alla klaga?
    Alla vet nog att det är jobbigt men småbarn.
    Du är inte ensam om att ha det jobbigt eller har haft. Tror nog att alla mammor har samma.
    Men kanske int alla vill klaga på internet om nåt är fel? Vänner finns ju till för det!

    SvaraRadera
  4. Vet att jag inte är ensam om det, och nej alla vet inte att det kan vara jobbigt. Sen är det upp till var och en om dom skriver ut det eller ej.

    SvaraRadera