Idag måsta pappa & hans frus hund, Basti somn in. Han var 10,5 år gammal och hade cancer som hade spridit sig allstans. Han har varit med sålänge, och blivit som en lillebror åt mig. Att se honom lida tog sjukt i hjärtat, men att försöka förstå att han inte finns med oss längre, tar så otroligt sjukt i en, och man vill inte acceptera det. Han var världens finaste hund, världens snällaste och världens mysigaste. Tårarna har runnit flertals gånger idag, och mitt huvud känns allt tungt. Jag saknar Basti gubben så otroligt myki, men nu behöver han int lid mera, nuspringer han på de gröna ängarna. Men jag är så tacksam över att han fick vara med oss, såpass länge som han faktiskt var.
Ska fara nån dag till hans grav och lägga blommor dit, men nu just tar de så sjukt i en, så jag måste vänta.
Gulle, gulle gubben. Jag hoppas du har de bra där du e, och jag saknar dig i tusen, och jag kommer alltid att göra de.
Basti gubben kommer alltid att leva med oss, nu springer han på de gröna ängarna och skäller åt oss glatt och säger att han är ännu med oss, att allt är bra, att vi ses igen en dag...
SvaraRadera